Jag har funderat lite på dagens travsport. Är det bäst veterinär som vinner, eller?
Detta är något jag funderat på länge, kanske de sista tio åren. Jag har inte fört någon statistik men jag är helt säker på att det har hänt något med skadefrekvensen på våra travhästar, främst då på våra topphästar.
När jag började titta på trav någon gång på stenåldern, det känns nästa så nu, i början på åttiotalet. Då fick jag tidigt en förkärlek att följa våra blivande stjärnor via unghästcirkusen. Då som nu fanns det några som direkt visade framfötterna och således kunde dominera en kull. Men dessa var långt ifrån så hårt tagna som idag. Och det fanns även en massa utvecklingsbara guldkorn som man med ett "hyfsat" hästöga kunde se skulle bli bra, riktigt bra! Dessa fick också allt som oftast hela treåringssäsongen och en bra bit in på fyraåringssäsongen på sig för att "hitta sig själva" Man gav dem den tid de behövde helt enkelt. Klyschigt men sant. Detta medförde i sin tur att de som gick in i den äldre eliten från dessa kullar kunde var kvar där hela sina karriärer utan någon större skadeproblematik.
Min känsla är att detta har förändrats dramatiskt de sista tio åren. Med ett allt mer frekvent tvååringstävlande så lockas allt fler tränare att satsa på unghästar som de får vara med o "forma" från början som det så fint heter. Och när de kommer ut som nyblivna treåringar ska de helst var klara topphästar! För att få fram denna topp tror jag tyvärr många tränare tvingas träna sina hästar lite för hårt. Vilket jag kan ha en viss förståelse för. Vem vill inte få fram den där kanonen som sopar mattan med övriga kullen!? Men baksidan är givetvis att dessa unghästar kanske hade behövt lite mer tid för att bli bra, varaktigt...
Tränarna tycker nog det är hästägarnas fel som tjatar om "hur känns han? Kommer han till start snart? jaså, inte som tvååring!? Men tidigt på treåringssäsongen va!? Och det ligger helt klart något i det. Hästägarna som betalar kalaset har blivit alltmer krävande och byter till exempel tränare mycket oftare nu än förr, på gott o ont.
Vilka är då hästägarna? Svaret på den frågan är att de finns överallt. Proffstränare, amatörtränare, veterinärer(jag återkommer till dem), funktionärer, travjournalister/skribenter, spelare, STC o ATG-personal osv....Så vi har väl alla en del av denna styrning mot tidiga hästar.
Då hävdar kanske några att man måste träna tidigt och hårt för att över huvud taget kunna få fram en häst som ska kunna hävda sig som äldre elithäst. Och det kanske är sant men med en väldigt tråkig baksida, ständigt återkommande skador....Jag skulle kunna göra en lista lång som mina förlustbongar ihoptejpade, och då vet ni att listan blir lång.., med topphästar som med ständiga mellanrum tvingats till kortare och längre tävlingsuppehåll eller till slut fått sluta helt på grund av belastningsskador. Men jag nöjer mig med ett axplock.
Victory tilly
Wellino Boko
Sahara Dynamite
Dumle Loss
Spring Ray
Torvald Palema
Conny Lobell
Gentleman
Hot Shot Knick
Lord Capar
Som sagt ett axplock...Och det vill jag betona, inget ont om någon av dessa hästars tränare. De är alla i mina ögon oerhört duktiga. Problemet är generellt. Dessa hästar fick bara exemplifiera min tes.
Så min slutsats blir.
Att hålla "liv" i en topphäst idag handlar väldigt mycket om att ha bästa möjliga tillgång till en bra veterinär. Och som i alla andra yrken finns det givetvis olika kompetensnivåer även i detta skrå.
Så bäst veterinär vinner eller...??
Lacontest
